emelievetstudent.blogg.se

Här kommer ett väldigt ärligt, kanske inte så peppigt inlägg (och förmodligen felstavat, konstiga meningar osv men jag är sjukt trött när jag skriver detta). 

Det är väldigt lätt att allt tro att allt ni läser här bara är positivt. Att det bara är roligt, lärorikt och spännande att läsa till veterinär. Ni får inte läsa så mycket om någonting negativt som händer eller jobbigt och får en förskönad bild av det, likaså mycket annat på sociala medier. Jag vill inte skrämma er som läser, för det är min dröm och emellanåt är det självklart otroligt häftigt och spännande att läsa den här utbildningen.

Men det ni inte får läsa om här är alla de gånger man känner sig som den mest korkade människan i världen. När man inte förstår hur man gör en praktisk sak (och alla andra verkar fatta direkt) och jag går hem och gråter en hel kväll för att jag är ju så jäkla korkad och kommer aldrig klara det här. Alla gånger man får ett omtentabesked och det känns som att världen går under (trots att det inte är hela världen). Alla gånger man vill hoppa av och strunta i det här. Ni får inte läsa om att jag, typ en gång i månaden, gråter mot min sambos axel och snyftade berättar hur kass jag är, att jag inte orkar det här eller ens vill det här längre. Att det inte är värt det. Att man förväntas orka läsa, plugga, prestera många många timmar per dag. Vara alert, pigg, frågvis, kunnande hela tiden.

Jag går ofta runt med hjärtklappning, har svårt att sova och nojar över hur jag ska klara allt. I perioder minns jag inte ens när jag sov en hel natt senast. Och jag känner press att jag borde tycka att det här är den bästa tiden i mitt liv, när jag inte alls känner så. Jag ser inte fram emot varje dag i skolan. Långt ifrån. Ofta känner jag mest press och ångest, speciellt om jag börjar en ny kurs. Jag har ångest att göra fel, säga fel, vara korkad, vara sämst.

Detta är ingen kritik till någon alls utan bara en verklighet som jag har emellanåt. Det är så jäkla viktigt att prata mående!! Och det är så viktigt att vi, framtida kollegor eller bara andra i omgivningen, stöttar varandra i detta. Att det är okej att må dåligt. Och gråta. Och känna sig dum. För jag tror att alla gör det ibland.

Ska avsluta med att jag förrförra helgen var på en riktig snabbvisit i Arvika (från lördag kl 16 till söndag kl 16) och hade jour på mitt jobb. Och det var så jäkla roligt! Jag fick sy, sätta kanyl, ge sprutor och annat. Och det var så kul. Och jag fick motivation till allt, just där och då. Kände mig inte dålig eller kass som jag brukar. Trots typ 0 sömn på 2 dygn och att jag var trött hela skolveckan efteråt, så fick jag ändå en kick. Och blev glad. Och det är ju det som är det viktigaste. Att känna att jag valt rätt. Och det vet jag efter helgen. Jag har inte stora ambitioner efter utbildningen. Jag vill bara vara en bra veterinär, inte bäst och inte sämst. En bra veterinär som mår bra, mestadels av tiden. Det är allt jag vill ❤ 

Avslutar med en bild på min katt som bodde hos mig för några år sen. Nu lever hon livet hemma hos familjen i Värmland.  Lillfoten ❤